Länge var jag oerhört rädd för att laga vissa maträtter, rädd för att det skulle bli fel. Jag fruktade att maten skulle kunna bli både illasmakande och direkt farlig att äta. Det här gällde kanske främst fläskfile och svamp av olika slag. Min främsta skräck var att jag skulle få trikiner eller möjligtvis botulism av köttet. Kanske beror det här delvis på en viss inneboende nervositet som jag dras med och att matlagningstraditionerna i min familj när jag växte upp definitivt inte innefattade filéer av fläsk. Folk brukar vanligtvis tycka att jag är konstig som är rädd för helt vanlig mat. Men så är det inte för mig, fläskfilé är för min del lika främmande som tillagningen av japansk blåsfisk (ni vet den där son blir dödligt giftig om man gör fel). Eller ta ett mer närliggande exempel. De flesta normala köttätande svenskar har noll och ingen koll på hur man lagar ens de mest grundläggande vegetariska rätter. Sojabiffar som är en superenkel och god maträtt är lika främmande för de flesta av mina vänner som friterad babian är. Jaja, jag tänker i varje se till att få kläm på det här, fixa filén och finslipa fläskfärdigheterna så att säga.